Varför du aldrig ska säga till någon vad de kan eller inte kan göra

Vi har nog alla någon gång i våra liv varit med om att någon sagt till oss att vi inte kan göra det ena eller det andra. Chansen är också stor att du själv sagt samma sak till någon annan, eller åtminstone tänkt; herregud, det där kommer hen ju aldrig att klara av! Mycket bättre att vara ”realistisk” och inte ha för höga mål. Hemska tanke om misslyckande skulle ske och besvikelse följa tätt efter! Vi vill ju bara andra väl när vi säger vad vi säger, eller hur? 

Du kanske känner igen några av dessa kommentarer?

– Du skulle aldrig klara av…!

– Borde du inte vara lite mer realistisk?

– Det där tjänar man ju inga pengar på.

– Var bara försiktig så du inte….

– Det är svårt att…

– Äh, va ska du göra det för?

– Ska du inte göra något du vet att du klarar av?

– Du är ju inte en kreativ/disciplinerad/motiverad/teknisk/etc person.

Under mina år av arbete med mänsklig utveckling har jag träffat på otaliga människor som inte vågar drömma stort. Ungdomar som fått höra av sina föräldrar vad de inte kan göra, idrottare som hört av sina tränare att de inte ska ha för höga mål, personer som hör av sina vänner eller sina partners att de inte skulle klara av att göra något de skulle vilja göra, och så vidare. Ja, listan är lång och konsekvensen blir människor som till slut börjar tvivla på sina egna förmågor och ge upp vid första tecken på motstånd. 

Nedan följer fyra anledningar till varför du inte ska slå hål på andras drömmar och idéer.

Människan har dålig eller ingen koll på vad de skulle kunna åstadkomma.

Samhället lär oss att bedöma oss och andra baserat på våra resultat. Problemet med att titta på vad vi presterar i en given stund eller till och med i flera givna stunder, är att det säger bara var vi är just då i vår utveckling. Resultat tar inte potential i beaktning. All utveckling sker i processer och förändring är inte en stadigt uppåtgående process. Förändring sker i transformationer, när vi samlat tillräckligt med erfarenheter och intryck för att det ska kunna ske. Jag har under många år jobbat med människor som både gett upp hoppet om sig själva och som samhället gett upp på, och jag har gång på gång sett hur mycket som kan hända när en människa hamnar i en miljö som väcker nyfikenhet, glädje och engagemang.

Vad du tror om andra säger mer om Din begränsade världssyn, än om andras kapacitet.

Tänk om livet är underbart, men jag tycker inte så. Vad är rätt? Du ser världen utifrån dina ögon, dina erfarenheter, dina slutsatser, din människosyn etc. Du behöver förstå att även om det du ser är sant utifrån dina ögon, så är det bara en sanning bland många sanningar. Jag brukar alltid säga att antagande är en av kommunikationens största fiender. Precis som vi många gånger tror att saker som händer och sägs är personligt mot oss eller vill oss illa (när det kanske egentligen handlar om att den personen går igenom något tufft i livet), så gör vi också antaganden om andra baserat på den fakta vi har tillgång till. Det vill säga, så länge du inte både är en siare och tankeläsare så har du ingen aning om vilka möjligheter som döljer sig inom andra.

Det är inte din uppgift att slå hål på andras drömmar.

För om du gör det så riskerar du också att sabba personens livsriktning. Drömmar säger något om vad lustar efter, vad som skulle kunna göra oss djupt lyckliga och göra livet meningsfullt. Så varför ska vi få andra att tro att det är ett klokare val att satsa på en karriär där det finns garanterat jobb? Risken om du satsar på något som inte engagerar hela ditt väsen är att du varken blir bra på det eller lycklig. Även om du bara vill hjälpa personen att inte bli besviken, så behöver du förstå att det inte är din uppgift. Kanske kan du vara där när du behövs istället? När motivation behövs, eller när hen trillat och behöver hjälp.

Det spelar ingen roll om personen har rätt eller fel, det viktiga är vad hen själv tror.

Har du hört uttrycket ”Oavsett om du tror att du kan eller inte kan, så har du rätt”? Det ligger otroligt mycket sanning i det.  Ett historiskt exempel på detta är Sir Roger Bannister som 1954 trots att hela idrottsvärlden, läkare och fysiologer var övertygade om att det var omöjligt för en människa att springa en engelsk mil (ca 1,6 km) på under fyra minuter, lyckades med en otrolig bedrift och gick i mål på 3:59,04. Men det otroliga slutade inte där. Inom ett år hade en handfull löpare gjort samma ”omöjliga” bedrift, och sen dess har listan blivit väldigt lång.

Ställ dig själv frågan:

Har någon som är mindre driven och mindre intelligent än mig tidigare lyckats med det jag vill uppnå? Det är antagligen en ganska stor chans att svaret på frågan är ja. Vi går på automatik och tänker på alla anledningar till varför vi skulle misslyckas. Men det är inte mer än rättvist att ställa sig i andra lägret och hitta alla anledningar till varför vi skulle kunna lyckas också.

//Tommy